Hejsan RS.
Att ge förslag i enskilda frågor är svårt, för att inte säga, i hög grad omöjligt, om det skall bli adekvat, passande för den person som önskar förslag i just hans/hennes fall. Och detta i synnerhet som du här bara kortfattat nämner dels
symptomen ADHD, rastlös, oro och ångest samt missnöjd.
Ångest kan vara, av lättare eller svårare slag för en människa, en fungerande distinktion brukar vara
att ångest är omedveten rädsla, medan rädsla är något jag är medveten om.
Om det är omedveten rädsla är det vanligaste att söka svaret i tidigare barndoms- och uppväxterfarenheter som kan förknippas med något ångestfyllt, ibland något som en familjemedlemsdöd eller en svår sjukdom i familjen,
ibland egna sjukdomar som min familj hyser rädsla för (medan jag själv, som barn, kanske inte har den grundattityden, men genom att exempelvis far och mor när du tar hand om mig, utstrålar rädsla och oro, kommer att överföra denna rädsla och oro till mig som barn under ytan; dvs jag "vet" inte vad som sker, men jag "suger in" mina föräldrars känslomässiga tillstånd, i synnerhet då 1. intensiva emotionella tillstånd och/eller 2. Emotionella tillstånd med lång utsträckning i tid.
ADHD är fortfarande i hög grad oförklarat symptom, utifrån den ordinarie medicinala sakkunskapen.
För att få diagnos DAMP/ADHD ska detta uppfyllas:
1. Över eller underaktiva.
2. Koncentrationssvårigheter.
3. Uppmärksamhetssvårigheter.
4. Grov eller fin motoriska problem.
5. Preceptionsproblem.
6. Språk och talsvårigheter.
Alla dessa sex punkter tillsammans brukar bli diagnosen DAMP.
Medan fyra av dessa punkter måste stämma för att ADHD ska diagnostiseras.
ADHD domineras av uppmärksamhet- aktivitets- och impulsproblem.
En defintion är att "ADHD är en medfödd beteendstörning med biologiska orsaker" som skapar brist på signalsubstanserna noradrenalin och dopamin, där behandlingen som är accepterad numera är en form av amfetamin.
--
Så långt den ordinarie medicinska framställningen, som förstås behöver beaktas, liksom allt annat.
Dock finns en helt annan "ingång" till problemfältet och det är den andligt orienterade, där utgångspunkten alltid är att varje sjukdomssymptom beror på ett orsaksfält, och det orsaksfältet först har en andlig dimension, därpå, i sitt andra stadium, en fysisk dimension.
Uttryckt på ett annat sätt: Först uppstår ett specifikt låt oss kalla det tankefältsmönster.
Det ger i sin tur "protypen" för skapandet av motsvarande materiella mönster i den fysiska dimensionen,
vilket i sin tur innebär att det blir/är/kommer att skapas en "öppenhet"/mottaglighet för just den här slags sjukdom eller brist eller utmaning, hur vi nu än vill uttrycka det.
Låter det begripligt?
Du behöver ej alls hålla med mig om detta, här är blott tanken att presentera ett alternativ till den materiella vetenskapens slutsatser, via en annan slags empri, som utgår från intuitionen istället för intelligensen, dvs en annan slags forskning som har att göra med vad som idag kallas energimedicinsk eller intuitivmedicinsk disciplin.
--
Så: Vad leder det oss till?
Ja, Louise Hay var en av de viktiga pionjärerna i modern tid för just detta samband mellan tankefältsmönster och sjukdomssymptom, men redan tidigare finns den här "ådran" i den medcinska tradition som inte är helt och hållet materialistisk. Richard Bach har exmpelvis via sin "blomstermedicin" understruktit vikten av behandla tankemönster, tankefält.
Nu kan man förstås fråga sig hur detta låter sig göras med barnsjukdomar och svaret blir kort: Vanligtvis inte alls, utan det är först i förhållandevis vuxen ålder, som en person kan medvetandegöra sig om eventuell koppling mellan tankefälts/känslofältsmönster och sjukdomssymptom. När barn har sjukdomar är förklaringsgrunden här, att det handlar om tankefält/känslofält/erfarenheter gjorda i tidigare liv, ej vanligtvis det aktuella livet.Barnets sjukdomar är framförallt en utmaning för föräldrarna, när det gäller spädbarnsåldern; ju längre upp i åldrarna desto mer blir barnet medveten om sin existens i den fysiska kroppen, börjar definiera sig själv och omgivningen, tänka mer och mer självständigt, ta över den sociala kontrollen, osv.
Tillabaka till temat:
ADHD är, som andra är inne på, bara en ordkombination för att "hänga upp" symptombilden på något.
I sig betyder det just ingenting mer än det, att det är en "uppmärksamhetsförsvagning" Attention deficit,
och "överaktivitet", Hyperactivity Disorder. Att det skulle handla om "beteendestörning med biologiska orsaker" anser i alla fall jag själv att envar gör bäst i att ta med skepsis.
För det första är det inte primärt biologiska orsaker, utan andligt-emotionella-mentala (kopplat tilll större och precisa karmiska mönster).
För det andra är det tveksamt om beteendet skall betraktas som "störning". Möjligtvis blir några människor i omgivningen "störda" ja, - men det är ju en annan sak än att den ADHD-etiketterade på något vis skulle ha en "beteendestörning".
--
Du skriver om personliga erfarenheter, här kan jag nog inte ge några sådana, men däremot erfarenheter baserat på möten med människor som andra har beskrivit såsom havandes ADHD och/eller DAMP, i verksamheten.
Och med respekt för tystnadsplikten går det enbart att yttra sig mer generellt om slutsatserna av mötena, och vad som då kan sägas, är att människor under uppväxt; tonåringar såväl som tjugoåringar, i sig är under ständig inre och yttre förvandling, varför man inte kan säga att en människa permanent har ADHD och/eller DAMP utan isåfall fall JUST NU uppvisar symptom som är gemensamma för de symptom som läkarvetenskapen beskriver som ADHD-symptom.
Detta gäller fram till cirka 28-30-årsåldern.
(Om personer har/får ADHD-symptom efter 30-årsåldern kan det beskrivas på ett annat sätt, utrymmet här är dock väl begränsat för att fördjupa oss i det.)
--
Möjligheterna att skapa förändring varierar förstås från person till person, och indivduell särprägel avgör alltid vilken slags hjälp och stöd som kan fungera bäst.
Det finns två eller tre grundperspektiv, där de två viktigaste är:
+ Hur den ADHD-etiketterade ser på sig själv, upplever sig själv, känner inför sig själv.
+ Hur närstående (familjemedlemmar, ev. partner) ser på den ADHD-etiketterade.
Varför?
Därför att vi här återigen utgår från att det primärt handlar om en rörelse från det andliga-mentala-emotionala till det fysiska-kroppsliga planet.
Vad en person tänker om sig själv och känner inför sig själv är alltså viktigare, generellt sätt, än det fysiska beteenden i nutid.
Grunden för grunden för grunden, om vi skall ta den, är så enkel att den verkar överflödig, men jag skriver ändå:
Att (om det handlar om en vuxen person) omfamna sig själv mig kärlek, acceptans, tolerans helt och fullt.
Att (om det handlar om familj, partner, m.fl. fokusera personens själ istället för beteende och verkligen tycka om personen genom att dagligen och stundligen välja att fokusera själen istället för beteenden.
Att - och nu kommer vi över till "metoderna", om man vill se det så - den ADHD-etiketterade letar efter de för honom/henne MÖJLIGA avspänningsfälten (alltså inte någon övning eller metod som NÅGON ANNAN menar att den ADHD-etiketterade anmodas göra. Därför kan inte jag heller säga vilken slags övning det handlar om: det är helt upp till personen själv (i vuxen ålder) att hitta; centralt är att denna "oas" eller denna "pausmöjlighet" för personen innehåller ett stort mått av BEHAG för just honom/henne, annars funkar det inte, eftersom om mitt sinne är inställt på att jag hela tiden skall "vidare" till "något annat och mer intressant" än där jag är just nu.
Men, sannolikt går det för personen att hitta - om det finns en GRUNDAVSIKT att hitta denna "oas" eller "pausmöjlighet".
Kosten kan också spela in, liksom förstås livsföringen i stort.
Utrymmet är dock som sagt begränsat här.
Hoppas att något av ovanstående hursomhelst kan vara till hjälp.
Hjärtlig hälsning
gunnar martin aronsson
LivsCoach, Kursledare, Skribent, Hypnoterapeut
gmaaction.resursbanken@gmail.com
http://rhondabyrnesthepoweripraktiken.blogspot.com/2011/01/lordag-2...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar