Läser igenom en hel del invändningar mot The Secret som publicerats i amerikansk press, och visst förstår jag dem. The Secret är inte svaret på alla frågor.
Jag ser istället materialet som en ingång till ett rum av andligt tänkande. I det rummet finns det i sin tur ett antal dörrar till andra rum, vart och ett av dessa rum innehållande en högre komplexitetsgrad vad gäller principerna bakom The Secret.
Filmen är framförallt, menar jag, en inspirationskälla. Stoffet underbyggs av dels av verkliga livsöden, dels av dramatiserade historiska händelser, dels av den fantastiska musiken och slutligen av de välgjorda specialeffekterna.
Filmen är en ram, en inringning av ett tema, och det temat handlar om att vi har större förmåga att förändra våra liv än vi vanligtvis är benägna att tro.
Det är den optimismen som vi behöver, tror jag.
Genom att ta in den optimistiska livshållningen kan vi, både individuellt och kollektivt,
omskapa verkligheten till något allt mer högkvalitativt, ett mer humant samhälle.
Detta låter sig inte göras i en handvändning, ej heller efter att ha sett en film eller läst en bok.
Å andra sidan behöver vi varje optimistisk impuls som är möjlig, eftersom en sådan
gör vårt liv lättare och roligare.
Så: jag är beredd på att filmen och boken i Sverige liksom i USA kommer att vara kontroversiell och att The Secet kommer att bli utsatt för ironiska och hånfulla kommentarer.
Det är i sig helt naturligt, då det handlar om en brytning av ett tidigare materialistiskt paradgim (tolkningsmönster) av verkligheten. Visst har stoffet varit tillgängligt och applicerat tidigare, men blott im mindre kretsar, i vissa avskilda grupper.
Nu, när The Secret-materialet läggs fram för en större och vad gäller dessa tankegångar i hög grad ovan publik, finns möjligheten att uppleva stoffet antingen som mycket hotfullt eller som mycket hoppfullt.
Sannolikt beror upplevelsen vi väljer på vår bakgrund i vårt tänkande och kännande, från våra egna slutsatser om "livet upp till nu".
