MINDERVÄRDESKÄNSLA OCH HÖGMODSKÄNSLA -
OM TENDENSERNA ATT UNDERVÄRDERA RESPEKTIVE ATT ÖVERVÄRDERA SIG SJÄLV
Många människor – ja, kanske även du och jag – upplever då och då känslan av ”mindervärdighet” och ibland dess motsats, ibland kallad hybris eller högmod. Enligt vissa företrädare, även för den traditionella psykologin. hänger mindrevärdeskänslor (plågsam känsla av att vara underlägsen andra) och högmodskänslor (stark belåtenhet med mig själv – ofta i kombination med nedvärdering av andra) ofta samman.
Båda är obalanser i psyket, och det kan även vara av vikt att lägga märke till, att vad som hos en annan person synes vara en gestaltning av högsta självsäkerhet och kraft ibland istället – inifrån den personen – kan vara ett sätt att söka täcka över känslan av att känna sig mindervärdig, värdelös, tom.
Det ”äkta” självförtroendet är alltså något helt annat, liksom den ”äkta” självkänslan. Självförtroende kommer av en inre visshet att jag är kapabel, självkänsla kommer av en inre visshet att ingen annan människa kan stuka eller förstöra min självkänsla.
MINDERVÄRDE(mindrevärde)
Utmärkande för detta är:
+ att tro sig vara mindre kunnig än andra, i synnerhet inom samma arbetsfält.
+ att tro sig vara oförmögen över huvud taget
+ att tro sig ha förlorat det som jag tidigare upplevt som kapaciteter.
+ att känna ett starkt inre motstånd mot att handla (på basis av upplevelsen av mindre värde).
+ att vara innesluten i en ibland överväldigande känsla av motgång.
+ att också därför ibland tro sig aldrig kunna komma ur tillståndet.
ÖVERVÄRDE (högmod, hybris)
Utmärkande för detta är ofta:
+ att inte förmå uppskatta andras kunskaper efter förtjänst.
+ att inte kunna ”se” och ”höra” andra människor, dvs att istället vara höggradigt självcentrerad.
+ att vara innesluten i en överväldigande emotion av framgång.
+ att därför ibland också tro sig kunna behålla det tillståndet för lång tid framöver.
Båda tillstånden uppfattas alltså, utifrån den esoteriska psykologin, som varande tillfälliga, och som något, som framför allt innebär en preparering av psyket.
HUR ARBETA MED MINDREVÄRDESUPPLEVELSEN?
Mindrevärdesupplevelsen handlar om introspektion, att gå in mot det egna jaget, det egna känslolivet, för att därigenom möta det svåra med öppna ögon och öppet hjärta - och under den processen mogna. Den undervärderande – vi alla i vissa livsfaser – kan därigenom bli klarare över våra motivationsgrunder.
Kanske även upptäcka avund gentemot dem som ”lyckats bättre”,
Kanske även upptäcka sorgen som vi kanske tidigare med alla medel sökt att undvika, eftersom den varit alltför smärtsam att bära.
Kanske även upptäcka ilskan, vreden, som vi kanske tidigare trott oss vara ”för högt utvecklade” för att kunna känna, eller som vi kanske intellektualiserat till ett abstrakt och därför alltför teoretiskt plan, utan rotfästelse i vår vardag.
HUR ARBETA MED ÖVERVÄRDERINGSUPPLEVELSEN?
Övervärderingsupplevelsen handlar prepareringsmässigt om att undvika att agera överilat, undvika att vara alltför känslomässigt utgivande eller utlevande, undvika att bli ”överentusiastisk” inför någon eller något.
När vi befinner oss i denna livsfas upplever vi ”den friska havsluften i närheten av havet”.
Ja - vi får en försmak av vad det innebär, när vi längre fram utvecklat en högre grad av vänlighetskapacitet och förståelse för de djupgående processerna i psyket hos såväl mig själv som hos andra.
Men vad menas då med ”den friska havsluften i närheten av havet”?
Varför är vi inte redan framme vid havet?
Därför att det fortfarande handlar om en obalans i sinnet, en obalans som tar sig uttryck i ovan nämnda tendenser, som här nämns igen, med vissa variationer:
+ Jag är alltför självcentrerad för att kunna uppleva helheten och dess aktuella behov.
+ Jag är sålunda alltför ”blind” och ”döv” för att kunna förnimma andra, mer subtila signaler från omgivningen och från min kropp – något som exempelvis kan resultera i ovilja från omgivningens sida (ett motstånd mot att samarbeta, i sin tur möjliggörande ”bakom-ryggen” skvaller och negativ kritik) eller en okänslighet för min kropps gränser – något som exempelvis kan resultera i exempelvis ”arbetsnarkomani” och/eller att ”gå in i väggen”.
Då dessa två resultat kan komma smygande, är det svårt för den övervärderande att upptäcka dem, i synnerhet som fokus normalt sett ligger annorstädes, i det egna egot.
+ Jag kan tro mig vara ”oövervinnerlig”, klara av vilka utmaningar som helst (vilket kan leda till felsteg både mentalt och fysiskt).
+ Jag kan övervärdera mitt förnuft och därigenom nedvärdera andras förnuft, så att jag inte tar vederbörlig hänsyn till de tankar och förslag som kan födas.
Denna passage är svår och nödvändig att ta sig igenom, liksom den motsatta, vars kännetäcken nämns igen, med vissa variationer:
MINDREVÄRDESUPPLEVELSEN
+ Jag kan tro mig vara ”den sämste av de sämsta”, utan framtid över huvud taget, vilket en del av psyket vet är en illusion men som dämpas, så att säga viras in av den starka emotionella bädd som mindrevärdeskänslan ger.
+ Jag upplever mig inskränkt såväl intellektuellt som emotionellt, något som avspeglar sig även i min fysik. Om känslan av mindre värde tenderar att permanenteras kan jag ”gå hukande genom livet”.
+ Jag tenderar att ”tro mig vara skyldig”. Min skuldkänsla är irrationell, d.v.s. jag kan inte peka på varifrån den härrör, men dess konsekvens blir för mig påtaglig, det är som om jag ”suger åt mig” skuld i omgivningen och blir behandlad som en person med mindre värde.
HUR KAN JAG NÅ HARMONI?
Den viktigaste frågan för oss alla är troligtvis hur jag når en ökad grad av harmoni i ”kropp och själ”. När det gäller det aktuella problemområdet ovan, är de första momenten att bli medveten om vad det är som sker inom mig.
Detta görs genom introspektion, meditation, bön, ett ärligt inre överläggande, ett djupfunderande, att över huvud taget ”gå mot mitten”.
ATT BLI MEDVETEN
I de första stadierna rör jag mig tämligen omedvetet antingen in i mindrevärdessinnestillståndet eller övervärderingssinnestillståndet.
Det enda jag märker, är att det första är obehagligt och det andra är behagligt.
ATT FRÅGA SIG VARFÖR
Det andra är att – om möjligt - lägga märke till, vad källan är. Varför har undervärdering eller övervärdering inträtt?
Kan jag känna igen känslan? Vad bottnar den i? Handlar det om nuet, eller handlar det egentligen om något från det förflutna, och i så fall: vad?
Ibland kanske vi inte kommer längre än till att ställa frågan, men även att ställa frågan är viktigt, eftersom vi då samtidigt ger en impuls till vårt undermedvetnas ”informationscentral” att ta reda på svaret. Får jag svar som jag förnimmer som relevant, finns en möjlighet att låta agerandet växa ur det.
ATT HANTERA MINDREVÄRDE
Kan kanske vara:
+ Att hämta kraft och inspiration av en från en god vän, en partner, ett kollektiv som stöder mig oavsett mitt känslotillstånd.
+ Att - för den andligt lagde - finna ”tröst” och råd hos andliga gestalter och sammanhang, texter, nu levande personer och kollektiv som är på min ”våglängd” och som önskar stödja mig oavsett känslotillstånd.
+ Att finna tid och rum för att vila och vila på egna premisser – och därigenom hämta kraft och energi. Sömn läker, vissa drömmar kan ge ledning, och i synnerhet i tillståndet mellan vakenhet och sömn kan information delges. (Det hypnagoga tillståndet.) Då är gränsen mellan det medvetna och det undermedvetna tillfälligt fritt flytande.
+ Att komma underfund med de instrument, som kan hjälpa mig att i framtiden hantera situationen bättre.
+ Att öva mig med de instrument jag finner för att hantera situationen – och samtidigt vara utan fruktan för att det kan hända igen. Detta görs i sin tur genom att öva sig i tillit, en tillit att kunna hantera situationen.
+ Att - för den andligt lagde - vända sig i bön till Skaparen eller Den Universella Kärleken eller Gud eller vilka ord du än vill använda, för att därigenom erhålla extra stöd och hjälp att hantera situationen.
ATT HANTERA ÖVERVÄRDERINGS-KÄNSLA
Kan kanske vara:
+ Att ha blivit vis av upplevelserna av mindre-värde, genom förlustuppplevelser, av upplevelser av ”förlora” och ”mjukhet”, ”svaghet”, och därigenom undvika att låta pendeln fara ut alltför långt åt andra hållet, ut i överdriven ”styrka” eller överdriven ”hårdhet”.
Hanterandet sker här alltså på ett tidigt stadium, jag tonar ned min ”överentusiasm” och låter den harmoniskt samverka med mitt förnuft.
+ Att - om känslan upptäcks och jag är andligt lagd - hänvända mig i bön för att finna ledning och återvinna balansen.
+ Att lära mig ”känna igen” symptomen allt tidigare, och därmed avvärja obalansen tidigare, om den alls uppkommer.
+ Att lära mig förstå, att varje tillstånd avlöses av nästa, som i viss mån kontrasterar mot det föregående tillståndet. Därigenom är jag försäkrad om, att vare sig ”undervärderingskänsla” eller ”övervärderingskänsla” kommer att bestå. Ibland behöver jag helt enkelt ”vänta ut” tillståndet.
HUR VET JAG NÄR OBALANS ERSATTS AV BALANS?
Genom två informationskällor. Dels den feed-back jag får av andra, d.v.s. hur jag själv fungerar visavi andra människor, dels hur jag fungerar gentemot min kropp.
Är jag i balans tenderar mina handlingar att präglas av detsamma, vilket ”färgar av sig” på min omgivning. Jag ”ger” balans till omgivningen,
Och jag ”får” också balans tillbaka – normalt sett och betraktat över en längre tidsperiod. Detta innebär en ökad harmoni.
Är jag i balans tenderar jag också att ”lyssna” på min egen kropps signaler (= känslor, impulser, förnimmelser av obehag osv.) Jag ger kroppen vad den behöver i form av (rätt) mat, dryck, rörelse och sömn, något som vanligtvis resulterar i vidmakthållen hälsa eller en förbättrad hälsa.
Varken ”för mycket” eller ”för lite” av någonting.
Denna avbalansering innebär också en ökad harmoni.
--
Copyright Gunnar Martin Aronsson
2010
