Nedanstående är ett svar på ett nätinlägg, som handlade om KÄRLEK och RÄDSLA, som skribenten menade ej var motsatser, utan rädslan betecknades som en "känsla",
medan kärlek betecknades som "kraft".
Då de är olika ting kan de inte vara motsatser.
Och den kravlösa Universella Kärleken (Gud, Källan) kan inte vara en känsla, utan måste alltså vara en kraft, är författarens hållning.
Känslan kärlek är "inkluderande och tilldragande".
Hat, inte rädsla, är däremot den yttersta motsatsen till mänsklig kärlek, eftersom hat på den mänskliga nivån är "uteslutande och frånstötning".
---
Hej NN
--
Bara ett litet inpass här:
Först har vi det klassiska, som även omnämnts, nämligen behovet av att definiera begreppen, så att vi åtminstone har en ungefärlig lika inramning av vad vi menar med ett i synnerhet laddat och viktigt ord.
Ordet kärlek har som bekant åtskilliga "färgningar" eller "inramningar" gjorda av olika människor, olika kulturer, religiösa traditioner, medicinska traditioner, psykologiföreträdare genom historien.
---
Nästa är att då, om ram, en ganska enhetligt begrepp, möjligtvis kunna skapas för en grupp människor, kan själva utforskandet kring detsamma fördjupas. Annars är det ju lätt att tala förbi varandra.
--
Jag vet av egen erfarenhet, att när jag talar om "kärlek" så är det vad blott ett fåtal lägger in i begreppet i vår vardagsverklighet. Som andra skribenter är inne på, ansluter jag mig till kärleksbegreppet såsom betydande Villkorslös Kärlek i sin essens, vilket då är identiskt med - enligt min och andras tolkning - Guds eller Alltets "sätt att vara på" (modus operandi, med ett gammalt uttryck).
Det innebär i sin tur att det är en princip eller livslag, och därmed är den i sig "något, som Är" och därmed ej en känsla.
När vi ändå talar om kärlekskänslor, är tolkningen här, att ju mer vi kommer på våglängd med de universella livslagarna, Guds sätt att vara på, desto mer förnimmer vi verkligheten "som den Är", och detta är i sin tur något som förstås påverkar vår hela varelse.
Enligt min definition av känslokropp (andra finns) är det känslokroppen, den andliga, högpsykiska, som mottar alla sinnesdata dels från "omgivningen" och dels från mitt inre, från djupet av min personlighet. Känslokroppen differentierar inte på det sätt som intelligenskroppen (som även har andra namn) gör, utan är ett slags högpsykiskt sensoriskt organ att uppleva livet med.
Till känslokroppen är då förstås då den fysiska sensoriska apparaten inkopplad, vilket därmed innebär hjärna och nervstruktur, hud och alla fysiska organ över huvud taget, som förstås spaltar upp och differentierar i olika grader av välbehag och obehag, bland annat då upplevelsen lokalt av exempelvis
"Jag är inte älskad"
eller
"Jag älskar henne/honom"
eller
"Jag är rädd för att bli kär igen"
osv.
För att sammanfatta reflektionen härifrån är det, som du skriver så, att "när vi känner kärlek till en annan människa så har vi en känsla som är inkluderande och tilldragande" och "motsatsen måste då vara en känsla som är uteslutande och frånstötande".
Av dessa två reaktioner är dock, enligt undertecknads mening, den sistnämnda en illusion, medan den första är, om den är rotfästad i Villkorslös Kärlek, själva verkligheten, själva sanningen, själva livslagens uppfyllelse eller harmonisering, eller "alignment", för att använda Hicks-Abrahams uttryck, dvs att skapa en slags instämning i den gudomliga verklighetens sätt att vara, istället för att vara i konflikt med den (vilket dock förstås är dels en utvecklingsfråga, dels fullkomligt frivilligt för envar; det är ju också en del av läroprocessen att gå emot den gudomliga viljan eller livslagarna för att utröna varför dessa existerar, och de existerar då som uttryck för villkorslös kärlek, vilket vi vanligtvis inte alls begriper, för att nu generalisera hela mänskligheten, mig själv inkluderad.
Det vill säga:
Det är ofta knepigt att förstå, att det här svåra jag upplever OCKSÅ är ett uttryck för kärlek.
Att OCKSÅ känslor av förlust, svårigheter, problem som hopar sig, konflikter med släktingar eller på jobbet OCKSÅ är ett uttryck för kärlek - innan vi kommer till denna instämning, alignment, med livslagarna...Och det är som sagt tid.
För att åter summera tankarna:
Kärlek är ett faktum, den princip som hela Universum/Alltet/Skapelsen vilar på.
På den mänskliga nivån kan vi ännu inte riktigt begripa alla aspekter av denna princip eller dessa livslagar (många är ju inkluderade under begreppet Kärlek), och därför söker vi oss fram.
Vi söker oss fram genom att differentiera olika upplevelser som obehag (= icke kärlek) och behag (= kärlek) och då förälskelse är en förhöjd livsupplevelse uppfattas denna som ett uttryck för förhöjd kärlek, ett ideal, det att sträva efter. Men likväl vet vi, att efter förälskelseperioden kommer "normalitetsperioden" och där kan det som upplevdes som kärlek - själva relationen - plötsligt växla till avsky, hat, motvilja, frånstötning, rädsla, irritation etc, dvs en mängd en mängd känsloyttringar.
Dessa känsloyttringar är också, menar i alla fall, undertecknad, att förälskelsen inte är identisk med kärlek, för det som Är kärlek kan inte förvandlas till sin motsats, det är endast min egen inställning som kan förändras till vad som jag menar är kärlek och inte kärlek. Kärleken som sådan, den Villkorslösa Kärleken, står fullständigt orubbligt fast, eftersom den Är.
Den är Verklig.
Den är Sann.
Resten är våra temporära, fragmentariska uppfattningar av densamma.
Ja -
Hoppas att något av ovanstående också kan hjälpa till att skapa reliefverkan åt temat.
Ljus och glädje
gunnar martin aronsson
LivsCoach, Kursledare, Skribent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar